Med hundspann genom orörd vildmark

Tänk dig att det är vitt, vitt och åter vitt så långt ögat kan nå. Du är en liten prick mellan land och himmel, medarna knarrar och framför dig flåsar hundarna ikapp med dina hjärtslag.

I en allt mer urbaniserad värld är begreppen ”orörd vildmark” och ”att leva på naturens villkor” väldigt exotiska och det är få som får uppleva det kraftfulla och vackra i att bli ett med naturen omgiven av ett storslaget vinterlandskap. I norra Sverige, norr om Polcirkeln, har vi en av Europas sista vildmarker. Naturen här är känslig, karg och ogästvänlig.

– Men med rätt handledning och lite förberedelser går det även för någon som aldrig har sett snö förut att klara sig häruppe, säger Johan Skullman, produktspecialist och friluftsexpert hos Fjällräven.

Fjällräven arrangerar varje år i början på april ett sex dygn långt äventyr, Fjällräven Polar genom det område som kallas Nordkalotten. Med start vid vägs ände i Signaldalen i Nordnorge, nära fjället Paras, tar sig deltagarna på hundspann över den skandinaviska fjällkedjan och vidare över högplatån mot Tavvavuoma, för att slutligen avsluta resan nära Jukkasjärvi i Lappland. Deltagarna, av olika ålder, kön, nationalitet och med olika förkunskaper, får på egen hand navigera en hundspann genom den orörda vildmarken, över karg tundra, frusna sjöar och genom snötyngda fjällskogar.

– Alla som deltagit har varit nyfikna på hur det är att bo och färdas utomhus under vintern. Vi försöker jobba mycket med att skapa harmoni under själva turens fyra dygn. Harmoni mellan människa och natur, men även harmoni mellan människa och djur, berättar Johan.

Han understryker att hans roll under äventyret inte har varit att göra saker åt deltagarna utan att lära dem grunderna. Sedan fick de göra så mycket som möjligt av det praktiska arbetet själv. Deltagarna fick förutom att köra sina egna hundspann, laga mat och slå upp läger själva. De första tre nätterna sov man i tält och den sista natten spenderades under bar himmel.

En tuff start

Första dagen fick deltagarna lära sig att klä sig och en hel del om de fysiologiska grunderna om att vistas i kalla miljöer. Dygnet innan avfärd fick de lära sig grunderna i att köra hundspann, öva på att slå upp tält och laga mat utomhus. Men dagen därpå blev det allvar direkt då äventyret snabbt drog igång.

– Första dagen var värst, berättar Jonna Jinton, en av deltagarna från vårens event. Det var otroligt mycket man skulle lära sig dagen innan och jag var orolig för att jag inte skulle klara av allting, som att få igång bensinköket till exempel. Den första etappen var också fysiskt tuff. Innan man kom upp på fjället var det tungt att hjälpa till och springa bredvid slädarna och det var långa raksträckor.
Carl-Johan Fredman som också var med om äventyret instämmer i att starten var värst.

– Vi träffade hundarna först på morgonen innan avfärd och de ylade och skällde runtomkring oss. Då kändes det nästan övermäktigt att få på dem selar och börja köra,äger han.
Huvudpersonerna i expeditionen är de ca 200 Alaskan huskies som är utvalda för att klara det tuffa klimatet och de långa distanserna. Kenth Fjellborg, en av Sveriges mest erfarna hundspannsförare, fanns också på plats för att lära deltagarna navigera hundspannen.

Men trots den intensiva starten kände båda två att de ändå rätt snabbt kom in i allting, och Johan, som var på plats hela tiden, håller med.

– Den inledande stigningen är jobbig och det var ett trött gäng som slog upp läger den första natten. Man står ganska monotont på släden i början och det blir en ständig jakt att säkerställa mat och vatten. Men det var otroligt fascinerande att se hur snabbt deltagarna anpassade sig efter rådande situation.

fjallraven33

Stora kontraster

Under det 330 kilometer långa hundspannsäventyret är mixen av olika klimat- och naturtyper stor. Deltagarna rör sig från ett kustnära klimat vid starten i Signaldalen vidare genom ett fuktigare klimat och ett kraftigare snöfall som sedan övergår i ett mer flackt landskap som stiger i höjd, närmare en höjdsträcka på 800-900 meter, och slutligen blir sträckan mer vindexponerad. Under hela färden är Tavvavuoma, ett av Europas största områden med permafrost, det vädermässigt mest utsatta partiet. Den konstanta tjälen i marken har format långsträckta vågformationer, så kallade palsar, i myrmarken. I bra väder kan sikten vara uppemot 50 kilometer men i sämre väder finns det inget som hindrar vindens framfart. Efter Tavvavuoma blir det mindre dramatiskt och fjällen är mjukt rundade när deltagarna rör sig ner mot Torneträsk och gles fjällbjörkskog. Torneträsk är hela 70 kilometer lång och 15-20 kilometer bred.

– Kontrasterna var stora och att ha orienterat tidigare kände jag var en stor fördel, berättar Carl-Johan. Storslagna och tjusiga vyer fanns det förstås också gott om längs vägen.

– Jag hade en speciell upplevelse, berättar Jonna. Det var ju lite svårt att hitta någonstans att gå undan och kissa när det bara var platt med snö ända bort till horisonten. Så jag och en tjej från Norge väntade tills det blev sent och gick sen ut och satte oss på den vita snön när de andra sov i sina tält. Så fort vi satt oss ner flög ett norrsken upp på himlen och försvann direkt efter några sekunder. Det var häftigt och vackert.

– Jag tyckte att etappen där vi kom från vanlig skog och efter en kraftig stigning på tundran möttes av enorma vidder av bara snö och berg. Det var ett magnifikt landskap och man fick verkligen känslan av att vara en del av detta storslagna, säger Carl-Johan.
För den luttrade fjällexperten Johan är alla aspekter av äventyret vackert.

– Först att starta i ett låglänt fjordlandskap med bergen runt omkring och att sedan röra sig upp mot ett månlandskap där tjockan kan dra in och slutligen komma in i björkskog bland helt bevarade fjällgårdar och vackra sjöar. Men jag råder alla att njuta av varenda millimeter och inte att fokusera på vad som är vackrast, säger han.

En viktig aspekt av eventet är att lyfta miljö- och klimatfrågorna och vinna fler miljökämpar i vardagen. Därför är det viktigt att man färdas på naturens egna villkor med hundspann.

– Längs etapperna ser vi väldigt lite skräp som man tyvärr kan se på de mer trafikerade lederna t ex i Jämtlandstriangeln, säger Johan. Vi hoppas att vi ska få bevara det så.

Oförutsägbara miljöer och klimat

Med en kyla på ibland nedåt minus 20-22 grader, ett mycket varierande klimat och nätter i tält och under bar himmel krävdes det kunskap om både utrustning och klädsel.

– Sovsäcken är en avgörande faktor, berättar Johan. Den måste isolera mot kyla och man måste även bygga upp en isolation mot markkylan med liggunderlag eller granris. Sedan måste man tänka på markvinden, vinddrev som går utmed backen är en energitjuv.

Väl i sovsäcken är det viktigt att inte ha för mycket kläder på sig, helst ska man sova i underställ, mössa, vantar och tunna sockar.

– Det är bättre att isolera mot kyla genom att lägga en värmejacka utanpå sovsäcken, på fötterna eller höfterna beroende på vart man fryser, tipsar Johan.

Han rekommenderar även lager-på-lager principen då man kanske först står still en lång stund bak på släden och riskerar att frysa, för att sedan springa längs med och hjälpa hunden. Klädseln behöver anpassas till både högintensivt och lågintensivt tempo. Både Jonna och Carl-Johan minns att det var viktigt att snabbt byta från blöta till torra kläder för att klara av tempoväxlingarna och kylan.

– Blir du blöt är du halvt körd, man behövde alltid hålla i bakhuvudet att hålla sig torr. Blev du blöt om handskarna kände du det till exempel av det direkt när du stod och höll i släden, berättar Carl-Johan.

Deltagarna fick också lära sig att snabbt få upp vindskydd och tält vid pauser och nattläger, något som är minst lika viktigt som att ha rätt kläder på sig. Jonna och Carl-Johan bär också med sig minnet av en fin sammanhållning och intressanta personer från äventyret.

– Sista kvällen gjorde vi upp eld och berättade historier och sjöng sånger, det är ett starkt minne, berättar Jonna.

Både två skulle göra om äventyret igen. Utan tvekan.

 

Be first to comment

5 × tre =